Längesedan

Läser 8 augusti. Det var då jag uppdaterade den är bloggen senast, så att kalla det för blogg är väl knappast rättvist.

Det känns verkligen längesedan som jag satt med bloggen varje dag, det har hänt mycket. Såväl i familjelivet som i arbetslivet. Läser mina gamla Bloggvänners inlägg från tid till annan, dock inte alls med samma frekvens nu som då, ändå är det en välbekant och härlig känsla när jag väl gör det. Noterar att några, precis som jag har tagit en paus, andra byter webbplats och någon har tagit bloggandet till ytterligare en nivå.

Ständig utveckling – så ser jag på livet. Min utveckling går nu mycket i tankarna hur vi ska lyckas hålla två karriärer levande med två småbarn. Hur vi ska få hämtandet och lämnandet att gå ihop utan att känna stress och hur vi ändå ska hinna med att njuta av livet, vardagen, varandra och våra barn? Jag vet inte riktigt, och jag håller fortfarande på att bara komma in i den här världen med yrkesliv igen. Den världen som bara för 2½ år sedan var så välbekant men nu – så totalt annorlunda trots att det är exakt samma arbete som då, men med en helt annorlunda inramning.

Att vara föräldraledig var en fantastisk tid men, det är härligt att vara tillbaka.

Vi ses, kanske.

Livet har…

…sin gilla gång.

Årstiden sommar har nått och passerat sin kulmen och några av vännerna börjar återvända tillbaka till arbetet.

För mig fortsätter det här livet ytterligare några månader. Det här livet med att åtnjuta förmånen av att få möjlighet att umgås med mina två små barn hela dagarna, utan att behöva känna stress av att dessutom hinna med att arbeta. Maken är dessutom långledig i två månader då han har bytt jobb och därmed fått lite extra ledighet. Det är en ynnest att få den möjligheten just nu. Just nu när det händer så mycket i våra liv och i barnens utveckling.

Vänner kommer och går, vi reser, vi besöker släktingar och vi njuter av att komma hem och faktiskt bara vara hemma och inte göra någonting – bara, bara vara.

Albin pratar för fullt, springer, hoppar i från poolkanten rätt ned i vattnet, sjunger, dansar och ja ibland stannar han upp och reflekterar, innan han kastar sig vidare in i livet och allt vad det tycks ha att erbjuda en kille på snart två år.

Philip. Philip, Philip, Philip. Har visat sig ha ett enormt humör. Snäll och nöjd med livet som få för det mesta men med en stor upptäckarglädje, avsaknad av respekt för äldre syskon och alltid nära till skratt – men oj när han inte får som han vill. Mitt lilla spädbarn som numera har uppnått den respektabla åldern av åtta månader rusar fram i utvecklingen och vi hinner knappt med själva i svängarna.

Det är en fantastisk tid.

Jag återkommer, ja faktiskt så gör jag det, jag lovar, med lite reseskildringar från Rhodos och Kreta. Snart.

Ikväll ska jag njuta av ensamheten. Killarna sover och Johan är ute och äter middag med döttrarna. Lite egen pappatid kan behövas när döttrarna är vuxna och en av dem inte ens bor i Sverige.

Grabbarna ikväll innan läggning

Mina drömmars ö

Här där ingen känner mig, här kan jag vara precis den jag är. En ö med oändligt många platser att upptäcka. Så mycket att se, så mycket att njuta av. En ö i ett land med fantastiska människor. En ö i ett land där du har möjligheten att ta dig till platser som tagna ur paradiset – och där du ändå får vara helt ostörd.

Färjan lägger till i hamnen och lite svettig efter trängseln på båten och den alltid lika gassande solen på kajen sätter jag mig i skuggan. Det smattrande, lite skarpa ljudet, från longtailbåtarna blandas med sorlet från människorn i hamnen och fyller luften. Ackompanjerat av en liten svag doft av det thailändska köket så infinner sig känslan. Den där känslan som jag alltid får på  mina drömmars ö.

Vaknar i det svala rummet, insmörjning med solskydd, påklädning av bikini och en sarong, sist av allt ett par solglasögon. Promenerar sedan ned till frukosten. Dessa frukostbord fyllda med färska tropiska frukter, jag kan äta mig mätt bara på dessa. 

Återvänder till bungalowen och förbereder oss för en dag på en longtailbåt. Jag och min man tar oss ned till stranden och pratar med männen som kör longtailbåtarna. Här kommer vi överens med en av dem att han idag ska ta oss runt på förmiddagen till några bra snorklingsställen och på eftermiddagen vill vi besöka några av våra favoritstränder (Loh moo dee, Mosqito Island, Bamboo Island, och Maya Bay). 

Motorn stängs av första gången efter 15 minuter, vi hoppar i och simmar runt och tittar på fiskarna och korallerna. Vi simmar enskilt men ändå i närheten av varandra. Gör tecken åt varandra när vi ser något vi absolut vill dela med oss av. När vi bestämmer oss för att vi är nöjda på just den här platsen känns det som om det bara gått några få minuter och man blir alltid lika förvånad när man inser hur lång tid man har spenderat där, med blicken under vattnet och låtit sinnena fått njuta av tystnaden, de vackra färgerna, de vackra korallerna i de mest oväntade formationer och det rika djurlivet som gömmer sig där, osynligt ovanför ytan men så påtagligt, livligt och närvarande i sin obryddhet, under ytan.

Ytterligare ett par stopp som detta hinns med innan det är dags för lunch som vår förare har med åt oss. Vi hoppar iland och äter i skuggan under några palmer. Aldrig smakar maten så bra som nu. Enkelt men ljuvligt, fried rice och färska frukter.

Efter lunchen tar han oss till våra favoritstränder där vi beroende på om det är många andra på plats eller inte stannar till och ligger och solar och badar i någon timme eller så åker vi bara förbi, om inte annat liksom bara för att säga ”hej, nu är vi här igen”, innan han tar oss tillbaka till ”vår” strand.

Väl tillbaka hoppar vi i land och stannar på vägen upp till resorten till och tar en halvtimmes thaimassage, avnjuter en riktigt kall öl på stranden i eftermiddagssolen och unnar oss en liten tupplur på solsängen. 

 

Vi tar dessutom ett svalkande dopp i poolen, som på vår resort dessutom har en inbyggd del med bubblor och börjar så sakteliga ta oss tillbaka till bungalowen. Runt omkring oss börjar barerna och restaurangerna vakna till liv längs med strandkanten. Reggaemusik börjar ljuda ur högtalarna.

Avslutningsvis. Sätter på mig en lång, sval klänning och promenerar längs med stranden. Den svala, mjuka sanden under fötterna, låter oss lockas av restaurangerna som ligger längs med strandkanten. Dagens fångst från havet exponeras på stora isbäddar utanför. Bara att välja vad vi vill lägga på grillen ikväll, tonfisk, svärdfisk, snapper, jätteräkor. Här lockar enkla trämöbler utställda på stranden, kulörta lyktor, mat som i sin enkelhet är  en upplevelse . Allt upphöjs ytterligare av det oerhört vänliga bemötande och stora leenden som du möts av överallt.

Här finner jag lugnet, glädjen och samhörigheten, men ingen kan finna mig – om jag inte själv vill bli funnen.

 

Uppfylld

Är det så att det bara blir bättre och bättre? Det här med att ha barn alltså.
Jag hör det sägas men kan inte riktigt tro pÃ¥ det, kan det verkligen bli bättre än sÃ¥här? Jag menar inte att allt är perfekt varje sekund, att inte jag ocksÃ¥ är trött ibland och att inte mina barn ocksÃ¥ ibland är sjuka, gnälliga och fÃ¥r tänder…

Men på det stora hela. Kan det vara så att det bara blir bättre?

Det är säkert sant och i sådana fall har jag så mycket underbart att se fram emot för just nu känner jag mig alldeles uppfylld av att få ge så mycket kärlek, att få så mycket glädje och alla nya perspektiv på tillvaron som mina två små killar skänker mig.

Tittar in här lite liksom för att sägs att det är inte utan att jag blir förundrad.

Sista inlägget

Anledningen till att jag startade den här bloggen var att jag var intresserad av att lära mig mer bloggvärlden. Hur det fungerar, vad som händer här, hur olika bloggare och företag använder sig av det här forumet. Det syftet ansåg jag mig ha uppnått någon gång under hösten. Naturligtvis finns det avsevärt mycket mer jag kan lära mig men för att ta bloggen ytterligare ett steg innebär det att jag måste lägga ned avsevärt mycket mer tid. Detta är tid som jag inte anser mig ha eller i alla fall inte är villig att ta mig.

Faktum är att jag anser att bloggandet tar allt för mycket tid av mig även i sin nuvarande form. Allt för ofta finner jag mig, när pojkarna gått och lagt sig och jag bara vill använda tiden till att umgås med min man och njuta av en lugn och skön kväll tillsammans, lite stressad över att jag inte gjort något inlägg. Dessutom vill jag gärna läsa ett par andra bloggar och så rinner kvällen iväg, med datorn i knät.

Min första graviditet jobbade jag så extremt mycket att jag glömde bort att njuta av den, den andra graviditeten var jag visserligen ledig från jobbet men hade en annan liten individ som pockade på min uppmärksamhet. Nu ligger troligtvis de sista månaderna i mitt liv som föräldraledig framför mig och jag vill ha möjlighet att njuta till fullo av dem. Jag vill inte göra om samma misstag igen.

Vad som startade som ett experiment, i första hand för att ha en ny erfarenhet att ta med mig tillbaka in i min yrkesroll, öppnade en helt ny värld för mig. Jag blev fast. Jag fastnade hos många av de andra härliga mammorna som jag träffat här genom bloggen och det är det som tar emot mest nu när jag beslutat mig för att lämna denna värld. Jag kommer sakna den dagliga kontakten med dessa kvinnor genom detta forum. Säkerligen kommer jag att göra besök hos er även fortsättningsvis, men att tro att det kommer att bli samma sak vore bara dumdristigt. Så efter noga övervägande har jag nu tagit beslutet att det här blir mitt sista inlägg, åtminstone för tillfället, man vet ju aldrig om andan faller på igen, men på det här viset har jag i alla fall tagit bort känslan av att det ska vara ett måste. För – jag är ju – till syven och sist en livsnjutare!

Tack för alla fina kommentarer, tack för allt utbyte, tack för allt stöd och peppning då det har varit några tuffa dagar, tack för all delad glädje och inte minst stort tack till alla er där jag har fått vara med och ta del av era liv och er vardag. Det här har varit en lärorik och rolig period.

Avslutar med lite vardagsnjutning i form av dagens korvgrillning. Bilen ut till naturreservatet bredvid Säby Gård (ligger i Järfälla bortanför IKEA och Bauhaus) och Järfälla Ridcenter. Hälsar på hästarna till Albins stora förtjusning och grillar korv i vårsolen. Med utsikt över hagarna och isen som börjar släppa ute på den lilla sjön var det här en underbar förmiddag som jag verkligen kan tipsa om. Passade utmärkt för oss som inte har barn som kan gå så lång själva då man kan ta bilen nästa hela vägen fram och sedan ligger korvgrillningsplatsen precis i början av naturreservatet. (philip var ju såklart också med men han hade den goda smaken att sova sig igenom korvgrillningen så han blev inte förevigad idag)

 

 

Många kramar och… med lite hopp om att jag säger på återseende och inte hej då!

Inget perspektiv… än

…. Albin fick en lindrig variant, Philip har varit dålig hela veckan men tror det pikade igår kväll. Lilla hjärtat, han som är så liten till växten från början, nu är han bara en liten trasa. Jag vågar inte uttala mig om statusen på mitt tillstånd, lindrigt eller icke får tiden utvisa. Tog mig upp ur sängen imorse för att vandra iväg till dagis men sedan dess har jag legat här i sängen med Philip bredvid mig. Vi har slumrat och gått in och ut ur korta sömnperioder hela dagen.

Fick ringa hem mannen från jobbet så att han kunde hämta Albin på dagis, jag ligger här i sovrummet och därutanför är det grabbhäng på hög nivå.

För tillfället, inget perspektiv på tillvaron, hoppas på att det infinner sig tillsammans med ett snabbt tillfrisknande imorgon…

Perspektiv

Låg i natt och funderade på det inlägg jag skulle göra idag. Det skulle behandla ämnet om varför det här drabbar just mig, mig av alla människor och just nu.

Jag skulle ondgöra mig och beklaga mig enligt konstens alla regler.

Men imorse kändes det inte lika relevant. Ännu mindre nu mitt på dagen. Märkligt det där hur några timmar ger perspektiv på saker och ting.

I natt trodde jag nämligen att vi drabbats av magsjuka i dess mest aggressiva form i familjen då vi vaknade till ljudet av ett litet hulkande barn och vid besök i barnkammaren upptäckte en liten stackare som låg där i kräkset.

Det sedvanliga, byta, tvätta, somna om proceduren tar sin början.

Men – det blev bara två omgångar och idag är han hur pigg som helst. Tror inte jag ska beklaga mig således, känns inte riktigt rätt med tanke på de andra historierna om magsjuka jag hört detta vinterhalvår.

Lilla Albin och jag väntar nu på att lillebror ska vakna så att vi kan ge oss ut en sväng i det fina vädret och leka lite i parken. Svårare än så behöver det inte vara, kanske tar med lite fika också 😀

Sjuk i finsoffan

Reflekterade i helgen på förekommen anledning över hur en dag för ett barn som är hemma och är sjuk kan te sig.

Har själv starka minnen från det när jag var liten. Visst var det jobbigt att vara sjuk men, också ganska mysigt…

Man fick ligga kvar i sängen så länge man ville och när man sedan ville gå upp fick täcket och kudden följa med upp och så bäddades det i finsofforna i vardagsrummet. I vardagsrummet stod nämligen skivspelaren och när man var sjuk lyssnades det inte på vad som helst. Nej det var en välrepeterad repertoar av LP skivorna med: Aristocats, Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio och Madicken.

Jag älskade att ligga där i soffan och bli serverad varm Oboy och limpsmörgås med ost som jag gladeligen doppade i Oboyen. Skivorna rullade på spelaren en efter en, lite knastriga och med ett och annat hack. Dessutom kunde det ibland serveras saft och ”teddysocker” (äggula som vispas hårt tillsammans med socker tills den nästan blir vit… mmmm)

En annan stor fördel var att man fick vara själv hemma med någon av föräldrarna, minns att jag tyckte att det var lugnt och skönt och liksom en lite lyxig känsla att vara sjuk.

Ska försöka återskapa det där för mina barn när de är hemma och är sjuka så småningom. Mys, Oboy och Astrid Lindgren.

Trendbrott

Det har hänt något.

Bilresorna som var något vi dragit oss för med grabbarna (något överraskande då jag tidigare levde i villfarelsen att alla barn älskade att åka bil och bara satt och sov hela tiden) men ändå ibland sett som ett måste seglade idag upp som en riktigt trevlig företeelse.

På vägen hem från Värmland.

De sover i bilen – båda två – och när de är vakna sitter de glatt och konverserar oss, var och en på sitt lilla språk.  Detta är stor skillnad från bara några veckor tidigare.

Somnar sött och håller mamma i handen…

Över detta faktum är jag lycklig och ser att det kanske snart öppnar sig lite möjligheter för att jag faktiskt ska våga mig ut på en längre resa än 20 minuter med båda grabbarna i bilen. Kanske, så småningom, men inte riktigt än. Måste få lite fler bevis på att det fungerar först och att detta inte bara var en engångsföreteelse.

Min plats på jorden

En av mina kollegor berättade en gång om hennes ”plats på jorden”. Den plats där hon känner sig helt hemma, den plats där hon bara vill vara och får vara utan några krav och måsten. En plats att njuta på, en plats för drömmar och en plats för att bara vara i nuet.

Såhär såg det ut på min plats på jorden idag.

Sommar som vinter, här älskar jag att sitta och bara titta ut över sjön. Acksjön.